Bilfirmor
28 Mar 2012 2 kommentarer
Syns det på en mils avstånd att jag inte äger en bil? Eller kan det vara så att jag besökt bilfirmorna i stan så ofta att personalen vet om att jag är där i ärende åt andra? För faktiskt, lite konstigt är det väl ändå. De antal besök jag gjort på bilfirmor trots att jag faktiskt inte äger en bil och heller inte har någon plan för att skaffa en.
Jag kommer från en liten by som inte har så vidare stort utbud på bilfirmor, eller övrigt utbud för den delen heller. Det är till ”stan” folk vallfärdar när jeans ska provas, frisyren ska trimmas eller bilar ska fixas. Eftersom jag inte kan klippa mig åt någon annan ska jag väl fylla någon funktion nu då jag bor i ”stan”? Jag är springpojk på bilfirmor. Om en bil ska lämnas in för rep, hämtas ut efter rep, om reservdelar ska hämtas ut eller favoriten: scouta ny kärra åt någon. Min morfar ringde mig för en tid sedan, samtalet löd:
Morfar – Jå hej, kan du snippa in på Åke Erikssons och kolla på en bil åt mig?
Josse – Jåhå, det kan jag väl göra, men vad ska jag kolla. Jag kan ju ingenting om bilar.
M – Det är en vit C5:a, åk in och kolla.
J – Jaja.
Mobilsamtalet väl på firman:
J – Jå hej, jag står vid bilen nu
M – Jåhå, hur ser den ut?
J – Den är vit, glansig och tja, den ser väl fin ut
M – Har den —insert bilterm—?
J – Ööööhm, vänta ska jag fråga nån.
Jag tycker detta sammanfattar mina kunskaper inom ämnet, jag är helt obrydd också.
Hur kommer det sig att det är jag som har fått äran att följa med min far vid familjens två bilköp på firma? Mamma tvärvägrar och jag får fylla funktion som smakråd om färg och dylikt. Ingenting jag har någonting emot, jag tycker att bilar är fina och roliga att köra. Nya bilar luktar gott osv. Men alltså, sitta i timmar och snacka volvos är väl ingenting jag direkt längtar efter eller minns med eufori. Gratiskaffet bidrar inte till upplevelsen heller.
En annan sak jag har fått lära mig genom mina år som springpojk är att köra trasiga bilar och bilar med större eller mindre defekter. Alltid en upplevelse. Här om sistens fick jag äran att i 17 mil köra en bil utan fläkt (så hela bilen immar igen alltså), utan förmåga att se bakåt eller kunna backa utan att tänka ”äh, jag chansar” tack vare en kåpa som skymmer all sikt samt att endast ett torkarblad fungerar och den liksom sitter fast mitt i rutan när den inte torkar.
Idag när jag lämnade in ovan nämnda kärra frågade mekarkillen om det gick bra att ringa mig om de hade frågor, helst inte tyckte jag och gav honom ett numer som garanterar utförligare svar än ”ööööhm”, vi slutade prata om bilar där, istället frågade han om vädret.
Vidare lärdomar av att vara springpojk åt morfar och hans företag:
- Titta alltid på sätet innan du sätter dig ner, där kan verktyg, bultar och annat otrevligt ligga.
- Använd aldrig ljusa byxor eller finare kläder, olja och smuts är överallt.
- Medtag alltid en handduk för att åtminstone försöka torka av ratten något. Kan alternativt kompletteras med någon sorts grovrengöringsspray för den lite mer petige, själv har jag vant mig något eller använder vantar.
- För längre körningar medtag egen musik om inte Lasse Stefanz, Alf Robertson eller Larz Kristerz (jag gissar med z, jag vet inte säkert men de där dansbanden verkar ju tycka att z är festligt) är din melodi.
- Glöm aldrig att ta med mobiltelefon eller annan manick för att ringa när (inte om…när) du blir stående.
27 Mar 2012 2 kommentarer
Jag ångrar inte hur jag har levt mitt liv hittills. Jag ångar inte en ynka grej, ingenting jag har sagt eller gjort. Men visst, jag kan ibland fundera hur saker och ting hade sett ut om jag hade gjort på ett annorlunda sätt. Men vad är vitsen med det?
Saker jag sagt som kanske inte varit smarta eller snälla, de har lärt mig (och lär mig fortfarande) hur de påverkat andra och mig själv. Man lär så länge man lever som det sägs.
Varför lever jag som jag gör (alltså, det låter som att jag knarkar eller nåt, det gör jag verkligen inte, jag menar mer den typ av liv jag lever..student, ensam obrydd osv)? Varför är jag inte polis trots att jag vetat att jag vill vara det i stort sett hela mitt liv? Varför bor jag inte i ett hus med en man trots att jag har velat det hela mitt liv? Varför har jag inte en egen hund?
Den största frågan är väl egentligen denna: Varför är jag inte nöjd med det liv jag lever och varför njuter jag inte till fullo av hur bra jag egentligen har det? Jag antar att en av anledningarna är att det är mer bekvämt att gå i gamla fotspår, det är mycket mer påfrestande att förändra sitt eget liv. Men, det går ju inte att traska runt och tro att ”one day”.
Idag är dagen.
Idag är MIN DAG.
Idag börjar jag bry mig om mig själv.
Idag börjar jag leva i nuet och inte i grubblet.
Idag börjar jag le mer, även om jag är ensam.
Idag är det slut på dåliga vanor.
Idag är dagen jag inspireras och motiveras.
Idag kör jag full gas.
Nu jävvlar. Boxhandskarna på, för här ska kämpas. Det är mitt liv, jag är värd att leva som jag vill och vara den person som jag egentligen är. Så, I said it.
Övriga uppdateringar:
- Jag har besökt Jokkmokk och varit på inflyttningsfest, toppenparty med fina människor.
- Jag har kokat pekingsoppa, det var okey. Inte toppen, mer Meh.
- Jag har planterat om mina växter, jag hör hur de skriker av glädje i sina nya krukor.
- Jo, jag har skrivit tentor. Väntar på resultat.
Mina tre låtar jag lyssnar på för tillfället:
- Complicated – Your favorite martian
- Stronger – Kelly Clarkson
- Fast Car – Tracy Chapman (den verkar hänga med än)
Jag fick en smygpuss, inte illa
Jag träffade en glad en, som gillade att leka. Jag gillar också att leka.
Söndagar asså
11 Mar 2012 2 kommentarer
Det här med söndagar, inte min grej. Ta igen sig görs på lördagar. Söndagar är mest bara en olidlig väntan på att bli trött så att det kan bli måndag. Jag tycker om måndagar, livet drar liksom igång igen då. Höjdpunkten idag hittills var väl lunchen, blodpudding. Men i morgon drar tentaplugget igång och jag misstänker att jag snart kommer att utveckla en stark längtan inför rastlösheten.
Nåja, vad gör ni i helgen?
Jag bjussar på bilder istället, vad som hänt på sistone typ.
Far var här för ett tag sedan och bjöd inte bara på mat utan även på ett smil sällan skådat.
Alba hade glömt att dra in tungan och jag fick mig ett gott skratt och en fotosession.
Min pluggkamrat håller koll så att jag inte facebookar istället.
Jag insåg att jag inte bara såg ut att ha påssjuka på denna bild men även verkar ha sålt allt smör och tappat slantarna, eller vad man nu säger.
Alltid bättre med lite ögonbryn. Men det där med smöret alltså, får jobba på det.
Jag upptäckte Instagram och festade till det med en läsk.
Åsså har jag försökt träna på de perfekta röda läpparna. Å ja ba: hej rött läppstift på min tröja och min arm.
Jo en grej till, här är de tre sångerna som jag lyssnar på just nu. Alltså jag lyssnar bara på tre i taget typ. Tills jag blir less, då blir det tre nya.
- Robyn – Call your girlfriend
- Tracy Chapman – Fast car
- Gavin Degraw – Soldier
05 Mar 2012 1 kommentar
Tja tja bloggen.
Jag tänker ofta på dig, att jag borde skriva mer. Men tja, dagarna ser oftast lika ut. Jag vaknar, pluggar, äter, spelar CastleVille, pluggar. Varje dag lovar jag mig själv att gå och lägga mig i tid så att jag kan ta mig upp ruskigt tidigt på morgonen men misslyckas 9 dagar av 10. Eller för att försöka se från den positiva sidan så kan jag ju säga att jag lyckas 1 av 10. Nä, det låter också segt.
Fast faktiskt, veckan som var. Jävvlar vad jag har haft mycket på schemat, förutom skolan alltså. Toppade av veckan med att besöka IKEA igår med ett par fina vänner. Somnade som en baby igårkväll. IKEA är bra på det sättet, liksom som en godnatt-saga.
För att försöka hålla en positiv inställning till livet och hålla mig motiverad och fokuserad brukar jag konstruera en liten lista som jag kan stirra på ibland och se framåt:
- Påsken är nära, vilket innebär skoteråkning, grillkorv, kortspel, mat och godis. Håller tummarna att snön är kvar och isarna är bra.
- Tentaperiod är nära, vilket innebär att tentorna snart är skrivna och jag kan då unna mig att andas igen.
- Våren är nära, vilket innebär solbrillor, lättare klädsel, ljusare dagar och rent allmänt mer glädje.
- Gavin Degraw vet alltid vad jag känner och kan pusha mig när det behövs.
- New York Rangers spelar bra. Nuff said.
- Alba kramar mig varje kväll.
- Jag har fina vänner.
Sådärja. Hejhej.
En extra fredag, bara för att jag kan.
23 Feb 2012 3 kommentarer
Idag unnar jag mig själv och lyxar till det med en extra fredag, en sån där positiv grej med att vara student. Min syster sitter i skrivande stund i en bil på 97:an med riktning mot Luleå. Vardagen här i Luleå är inte riktigt densamma utan henne faktiskt. Jag trodde kanske inte riktigt att jag skulle sakna hur hon stormade in efter skolan, krävde föda och aldrig diskade en tallrik efter sig. Men nog fasen gör jag det ändå. För ni förstår, med henne är det lite lättare..med det mesta faktiskt. Även om jag inte känner någon annan levande varelse som kan tjura ihop så som hon kan, så är det också hon som har exakt samma humor som mig och som jag kan garva med tills snoret rinner. Det är fem års skillnad mellan oss, så det är först på senaste tiden som vi har börjat ”leka”, det gjorde vi sällan under uppväxten. Nå. Kul är det i alla fall.
Jag lyssnar på The Runaways och önskar att jag också var en tuff rock-brutta.
Jå ja hej.
Ps. Jag såg just detta på YouTube och jag skrattar ihjäl mig. Och skäms.
Om självömkan och Adele
17 Feb 2012 3 kommentarer
Ibland kan det vara väldigt nyttigt att vara själv, lyssna på Adele och äta lättsaltade skruvar en fredagskväll. Samla tankarna, måla naglarna och tänka på vad som är det bästa för just dig! Men för ett sådant socialt fruntimmer som mig själv är det tortyr i längden, hur vackert Adele än sjunger. Att tycka synd om sig själv ger ingenting alls, förutom kanske ett schysst gråt nån gång ibland. Vill man se en förändring i livet, om det så handlar om relationer eller vad som helst, så är det ingen annan än jag själv som kan ändra det. Lycka och självförtroende kommer inte på posten (fast ganska lycklig var jag varje gång tidningen Misstänkt slank ner i brevlådan, jävlar att dom la ner den blaskan).
Nu lyssnar jag på Hanson. Pinit.
Äsch, det blev för personligt. Men vad jag ville komma fram till var egentligen att om man omger sig med bra människor som får en att må bra, då klarar man mycket och att det ibland kan vara nödvändigt att rensa ut de personer i ditt liv som bara tar energi. Så. I said it.
Alla har varit med om skit och motgångar i livet. Hemligheten är att ta allt det där onda, lägga det i erfarenhetsbanken, tänka tillbaks på det ibland och minnas det bra som kom ut av det. För det finns alltid någonting att lära sig. Jag försöker också att tänka på att inte ångra nånting, för det tjänar heller ingenting till. Jag är den jag är tack vare allt som jag har varit med om, bra som dåligt. Och yup, jag är speciell. Och fantastisk.
Hej då.
Quick fix: planlöst irrande på You Tube.
Låtar från min uppväxt #10
15 Feb 2012 2 kommentarer
I högstadiet/gymnasiet fann jag det skandalöst och obeskrivligt hur lite min omgivning var skolad i hårdrocksgenren. Jag tog således saken i egna händer och undervisade dem så gott jag kunde, vissa hade jag nästan lektioner för och vissa smög jag in kunskapen på. Jag tyckte då att det var viktigare att veta de olika uppsättningarna Deep Purple haft (följt av en diskussion i vilken uppsättning som var bäst -mark 2- och varför -Ian Gillan- ), vilka stora band som kommit ur Deep Purple samt att gilla Smoke on the water inte var samma sak som att gilla Deep Purple var mycket viktigare än att klara av nationella proven i matematik (kan vara så att jag fortfarande är av den åsikten). Mina damer och herrar, Deep Purple är och förblir en av mina största influenser och de är ett av tidernas största band!
Alltså, det finns ingenting som skriker så mycket nostalgi som den här låten, det är den här låten som förändrade allting, hela livet. När pappa kom hem med familjens första CD-spelare, två ”best of rock”- skivor och brände igång denna bit, det är nästan lite religiöst faktiskt.
Jag avrundar härmed denna kategori, varför tänker du. Jo, för att jag blivit lite less men kände att jag inte kunde sluta på numer nio, vidare har även min nyligt slagna vurpa (mitt i bibblo thankyouverymuch), som krossade mitt knä i tusen delar, spelat en stor roll i mitt känslospel i överlag denna eftermiddag. Kan vara så att jag kommer att tjura ett bra tag, jag har inte bestämt mig riktigt än.
Ska det vara så jävla svårt?
12 Feb 2012 6 kommentarer
Jag har sedan jag var 20 bast haft någon sorts åldersnoja, mina kompisar började skaffa kids och gänga sig. Jag hängde inte riktigt med i svängarna och kände mig gammal, och så har jag känt fram tills nu. Jag har inte ens fyllt 25 år. Jag är ju svinung. Varför ska jag gå runt och noja över att jag inte ska hinna med livet när jag kan njuta av att vara ung. Alla människor är olika, många väljer att bilda familj när de är unga och många väljer ett senare alternativ, många väljer att inte bilda familj alls. Inget alternativ är fel eller konstigt. När jag var yngre hade jag någon sorts föreställning om att jag skulle ha fått alla mina barn innan jag var 25, för det var ju jättegammalt. Jag kan inte tänka mig ett liv med kids nu, visst kan jag drömma att det hade varit mysigt med en bebis, absolut. Men barn är inte det viktigaste för mig att uppnå, om jag skulle träffa en karl som vill ha ungar så skulle vi väl förmodligen skaffa och vara lyckligast i världen men skulle jag träffa en man som inte ville då skulle jag kunna skippa det, för rätt man då…the one som man säger. För mitt mål med livet, förutom att ha hälsan och vara nöjd med mig själv då, är att hitta en karl att leva med. Kids or not. Och det är väl lite dit jag vill komma, jakten på en karl. Jag har provat olika alternativ utan större framgång och de som har nappat har visat sig vara helt fel personer och ofta svin om jag ska vara helt ärlig. Men, jag tror på att de människor som jag träffar, de träffar jag för att lära mig något nytt. Och om jag har lärt mig nånting så är det hur stark jag kan vara, hur dumt det är att gråta över pojkar och hur det inte är någon idé att stressa.
Nå. Med det sagt slänger jag ut detta: Man med normalt funtad hjärna sökes!
Kanske bör jag utveckla vad jag anser vara normalt funtad?
Han bör:
- Vara ärlig och inte rädd för en diskussion
- Ha sunda värderingar, exempelvis människors lika värde, knark är bajs osv.
- Vara villig att lägga ner arbete för en långvarig och kärleksfull relation
- Vara mogen men utan rädsla för att vara barnslig
Så, svårare än så är det inte.
Vidare ges pluspoäng om han: Älskar hockey (om han är Rangers-supporter får han guldbiljetten genast), hatar SAIK helhjärtat, är hyfsat händig (alltså att han klarar av vardagliga ting som jag personligen verkar oförmögen att klara. Typ hänga upp en hylla rakt o.dyl), har tålamod (jag kan ha en gnutta hett temperament och detta särskilt gällande tekniska prylar och deras förmåga att aldrig fungera), får mig att skratta så att jag gråter alternativt kissar på mig, uppskattar våra olikheter och ser det som en möjlighet till att lära sig nya saker, gillar hårdrock, har en passion (nördar välkomnas, jag är själv en)
Han får: en glad och lättsam ung donna som älskar när schemat är fullproppat men uppskattar en skål chips och ett film-maraton, en person som inte är rädd för att säga sitt men som trots det är ödmjuk och lyhörd, en snärta som älskar smink och skönhet men som inte alls är fåfäng och som vid fler än ett tillfälle gått till affären i långkalsonger/pyjamas och en frisyr som endast kan liknas med mossa, en person med djupa funderingar som uppskattar ett givande samtal men som trots det inte är torr utan mer än gärna garvar ikull den mest tystlåtne och gärna drar en show (oftast bara då jag smakat starkt, det där med show alltså) och slutligen så är jag ju jäkligt snäll och skulle skämma bort honom som en prins med kramar och lussebullar.
Puss å hej från en ganska normal tjej.
Jokkmokks marknad 2012, som vanligt fast ändå inte riktigt.
09 Feb 2012 4 kommentarer
Egentligen vet jag inte varför Jokkmokks marknad är en sådan stor grej för de som växt upp med den, för egentligen är det bara en vanlig marknad. Inget speciellt sådär. Ja förutom renarna, men det är ju ortsborna så vana vid. Kanske är det gemenskapen, alla vänder hem igen för att träffas i ölkåtan för att dricka pilsner och hacka tänder ihop.
Nå. Jag är ju inte längre Jokkmokksbo (aa förutom i själen då, naaw) men styrde mig ändå mot byn i en överfull buss och ett starkt sug efter pilsner. Mor mötte upp mig på busstationen, slussade mig hem mot köttsoppa och tjocksockar och jag och syrran trotsade sedan kylan (-40 bara) för att dra ett varv genom marknadsområdet. Mitt enda mål var att köpa sockar, då de jag har kvar är så nötta att jag lika gärna kunde vara utan. Fann 15 par för en hundring, slog till och kände mig nöjd med spenderandet. Vi kikade in i ölkåtan för att morsa på en kusin och kände att tja, vi var färdiga. Det är samma knallar, samma renskinn, samma burgare och samma munkar. Fast fråga mig inte hur jag skulle reagera om det plötsligt ett år inte var samma längre.
Eftermiddagen nalkades och jag begav mig till andra sidan staden där det var bjudning. När dimman lagt sig efter att jag slitit upp dörren och släppt in kylan ser jag min kamrat ståendes i hallen med ett leende sällan skådat. ”Hej, jag är en karamell idag” sa hon och poserade, å tamejfan jag kunde inte beskriva det bättre själv. När hon fick syn på mig däremot, dog leendet ut och hon synade mig från topp till tå. Jag var klädd i svart. Som vanligt. Jag hade visst missat att det var dresscode. Men efter att jag kompenserat med grön ögonskugga fick jag också vara med. Vi hade en trevlig afton. Aftonen efter var även den mycket trevlig, samma lirare samma glädje. Söndagmorgon däremot, en helt annan femma. Men det var de värt.
Jag lyckades inte att vända vissa bilder, lev med det.
Josefin 34
20 Jan 2012 2 kommentarer
Hej Josse!
Jag avundas ditt liv väldigt mycket, jag har längtat så efter att bli 30 rätt länge, men jag antar att jag bara kan ta ett år i taget. Du lever ett sånt fint liv. Jag vill också bo i ett hus. Ditt hus är fint, hemtrevligt och personligt inrett och jag ser framför mig hur du fått kämpa för att få din vilja igenom om valet av tapeter i vardagsrummet. Låt han också få bestämma lite, ni är ju trots allt två. Eller fem är ni ju egentligen, för dom där tre knattarna som raglar runt är ju faktiskt dina barn, dom små älsklingarna som du har väntat på hela ditt liv. Glöm inte den kärleken när barnen kommer till dig och säger ”titta mamma, nu är vi lika fina som dig” sminkade med den där paletten från Christian Diors limited-edition kollektion ”Garden Party” som du åt nudlar i en månad för 2012.
Jag tänker på hur glad du var när dubbelhakan försvann när du var 25 och att ett par jeans äntligen passade dig, du brydde dig aldrig om hur andra tyckte att du såg ut. Men det var viktigt för dig själv att tycka att spegelbilden var vacker, även om jag vet att du i morse grymtade till när du såg de där rynkorna under ögonen och hur du panikartat smorde in området med extra mycket kräm från något märke som utlovar mirakel. Om den krämen inte fungerade när du var 24, varför har du inte gett upp nu?
Vad jag tycker att det är roligt att du trivs på ditt jobb. Vad det är du arbetar med vet jag egentligen inte, men jag vet att det är ett arbete som innefattar mötet med andra människor, det trivs du ju med. Sen om det är i en butik eller som polis, det vet jag inte. Men du trivs och strävar inte efter att tjäna miljoner, du vill hem till din familj och prioriterar den istället.
Jag är så glad för din skull att du träffade en bra man som ger dig det du behöver. Jag vet att du längtade så efter att träffa den rätte, men var det inte värt väntan så säg? Ibland överraskar han dig med en betydelsefull, inte dyr, present som för att visa sin uppskattning för dig. Och ibland ger du honom massage och uthärdar ett avsnitt av Top Gear för hans skull, som för att visa honom hur mycket han betyder för dig.
Det känns roligt att veta att du fortfarande har kontakt med några av dina barndomskompisar. Jag vet hur du uppskattade när Bella kom ner en helg och ni drack vin och spelade spel, precis som förr. Eller den där gången du åkte upp och hälsade på Sofie och hennes djur, hur ni fortfarande har så mycket att prata om efter 30 år som vänner. Eller som när du och Elin åkte till Irland i höstas och drack öl och skrattade så ni grät. Ta hand om dina vänner, de betyder mycket för dig det vet jag.
Även fast jag känner dig rätt bra redan nu och vet mycket om ditt liv så undrar jag ändå över några saker, blev det någon 30 års kris, när träffade du din gubbe egentligen och vad är det du egentligen jobbar med? Men jag är inte orolig, jag vet att jag kommer lära känna dig mycket mycket bättre och jag kommer tids nog att få veta allt detta och mycket mer.
Jag ser fram emot att bli 34, precis som du!
