2013, och jag läser. #1

”En ung man hittas gående på en hög järnvägsbro en kall vinternatt söder om Stockholm. Han har legionärssjukan och är svårt nerkyld. På Södersjukhuset visar det sig att han är dödförklarad sedan sju år. Mannen var ett av Jurek Walters sista offer. Den gåtfulle seriemördaren greps av kriminalkommissarie Joona Linna och dömdes till rättspsykiatrisk vård och total isolering. Var har den unge mannen befunnit sig hela tiden? Han oväntade vittnesmål gör att det gamla fallet måste tas upp igen. Det är bråttom, mycket bråttom. Någon måste ta sig in på säkerhetsenheten och vinna seriemördarens förtroende. Ingen kan gömma sig för Sandmannen. Stanna inte, somna inte. Mardrömmen har bara börjat.”

Så beskrivs Lars Keplers fjärde bok Sandmannen (2012) på bokens baksida. Jag älskade deras debutroman Hypnotisören (2009) men har sedan blivit mer och mer besviken för varje bok som kommit ut. Jag kommer efter denna bok inte att fortsätta läsa serien, jag är superbesviken. Denna var verkligen riktigt dålig. Lars Kepler står förresten som pseudonym för Alexaner Ahndoril och Alexandra Coelho Ahndoril och att de är två olika personer som skriver märker jag särskilt i denna roman. Det är verkligen inget fel på spänningen, de klarar att skriva spännande och enda anledningen att jag läser klart boken är för att den är spännande.

Man tycker kanske att om man ska skriva en deckare så bör man kolla upp lite grejer innan? Jag tycker det finns stora luckor i deras research och jag, som inte ens är insatt i psykvård eller polisiärt arbete finner flertalet situationer som helt enkelt inte alls är trovärdiga.

Vidare anser jag att Lars Kepler tagit på sig för stora skor och vill för mycket, som de inte klarar av att skriva om på ett underhållande sätt. Det verkar som att målet med deras skrivande är att fylla så många spektakulära händelser och berättelser på så få antal sidor som möjligt.

Naä Kepler, här förlorade ni ett fan.

(Näst på tur: Angela´s Ashes – Frank McCourt)